Filmrecension: The Experiment, Nimo Ahmed

The Experiment - Recension

Filmen The Experiment släpptes år 2010 och är regisserad av Paul T. Scheuring. Filmen påminner om och bygger på samma handling som filmen Stanford Prison Experiment. Filmen är baserad på ett psykologiskt experiment där man undersöker hur olika människor påverkas av roller de blir givna.

Trots att de finns flera karaktärer i filmen är det bara två av de vars beteende och handlingar följs mest. Travis som är huvudpersonen, är en lugn man som valt att ta en del av experimentet då han blivit sparkad från sitt jobb och nu vill åka till Indien för att träffa hans flickvän. Han är en fridfull man som har hopp om att mänskligheten inte är lika hemsk som de ser ut att vara utan vi kan förändras. Sedan så har vi Barris som bor med sin mamma och som nu måste betala hyran istället för henne och därför väljer att ta del av experimentet. Han är också en lugn man som bär kostym och verkar inte ha tagit plats eller kontroll någon gång i hans liv.

Filmen handlar om att 26 män frivilligt anmäler sig för att delta i ett sociologiskt/psykologiskt experiment som ska pågå i 2 veckor. Männen placeras på en isolerad plats som ska föreställa ett fängelse. Där tilldelas de olika roller som fångar och fångvaktare/väktare. Vilket var de två positioner som de fick inta. Fångvaktarna får 5 regler som måste följas. En av dessa regler säger att om en fånge skulle bryta mot någon av dessa regler är det upp till fångvaktarna att komma på ett rimligt straff inom 30 min annars skulle en röd lampa tänds och experimentet skulle vara över. Barris får rollen som fångvaktare medans Travis blir fånge. Fångarna tilldelas även nummer och måste tilltalas med dessa valda nummer istället för deras namn. Redan efter de första timmarna börjar fångvaktarna att utnyttja och verkligen gå in i rollerna som fångvaktarna. De till delar staff som helt och hållet går emot de mänskliga rättigheterna, trots det tänds inte den röda lampan. Barris bestämmer sig för att även ta rollen som ledare över fångvaktarna. Gång på gång ställer sig Travis emot Barris och hans styre i fängelset, för att få honom att förstå att detta bara är ett experiment. Men gång på gång straffar Barris honom på ett ännu mer brutalt och förnedrande sätt.

Den här filmen är ett tydligt exempel på hur lätt det är för oss människor att släppa våra värderingar när vi tilldelas makt. När vi får en roll så anpassar vi oss till att agera och tänka efter just den rollen vi tagit. Även om den rollen är långt ifrån ens “normala” roll, försöker man ändå hela tiden inte tappa sina grundläggande värderingar. Det sker en form av rollkonflikt vilket även kunde ses i filmen. T ex alla fångvaktare kände inte samma sak när det gällde de bestraffningar som delades ut och hur viktigt det var att få fångarna att inse att deras status i fängelset inte kunde jämföras med vakterna. Där kunde man se att de vakterna fortfarande hade kvar deras värderingar och inte påverkades av den miljö och press de utsätts för.

Givetvis påverkas man olika beroende på hur starkt psyke man har. Vissa klarar att stå emot en längre tid medans andra ger sig direkt, vilket man kunde se i filmen. Barris t ex var en helt annan person redan efter några timmar, medans en annan fångvaktare var beredd att bryta reglerna för att få insulin till en fånge som var diabetiker. Den röda lampan hade även en stor roll i det hela då det var den som gav vakterna bekräftelse att vad de gjorde inte var fel. Detta ledde till att fångvaktarna, speciellt Barris hela tiden testade hur långt de kunde gå, hur brutala eller våldsamma straffen kunde bli. Den röda lampan blev deras “försäkring”. Istället för att titta på handlingen i sig fokuserade de på om lampan lyser eller inte.

Nimo Ahmed - NA16B